”Mono no aware
Murasaki iro no hana
Haru no hana
To fuyu mo koyaki
Harahara”
Den vackra, stillsamma musiken gjorde rummet levande. Hon vibrerade av liv, tankar och något hon inte känt förut.
Som liten sades hon ha sett änglar. Var tog det vägen? Försvann dem, eller var det samhällets och de vuxnas förmörkade sinnen som tog över, blockerade henne från att se?
Trots de vackra tonerna var det något som till en början kändes kusligt med den varma rösten. Som om den sjöng på ord på ett språk hon inte förstod, men som hjärtat kunde tala. Hur hade hon kunnat glömma?
Varje dag, timme efter timme, försökte hon finna någon slags ro i kaoset runt henne. Alla var alltid på jakt efter de snyggaste kläderna, det bästa jobbet, den högsta lönen, de vackraste barnen. Alla var så upptagna av att överglänsa varann och intala sig själva att det var det som var lycka, att hon förlorade fotfästet för en stund. Hon drogs med i virvlarna ett hektiskt liv för med sig, för hektiskt för att kunna tänka logiskt och se bortom allt det där.
Hon kände tomheten inrom sig starkt breda ut sig. Hon drabbades av panik, men det fanns ingen att dela med sig den av. När hon någon gång närmade sig tanken på att något var fel, såg hon för några sekunder rädslan i vännernas ögon, men den försvann snart. ”Du behöver dig ett ligg!” skrattade dem, och bytte samtalsämne.
Aldrig få vidröra det där förbjudna. Det var nästan likställt med dödssynd att tala om ensamhet, tomhet och den där pockande rösten i det inre som kämpade för att göra sig hörd. Hon stred för att tysta den. Det var ju det här som var livet, en evig jakt efter Lyckan.
Det tycktes som att hon stod stilla när allt rördes runt henne. Skratt, stress, löneförhandlingar, gråt. Hon tappade fokus. En bit av henne dog, hon kände sig vilse.
Så låg hon där i sängen och tittade ut på stjärnorna. Musiken fyllde än en gång varje vrå, tog sig in under ytan. En stjärna tycktes blinka mot henne.
Plötsligt hörde hon havets långsamma vågor slå mot land. Hon kände den speciella doften av tång kittla hennes näsa. Vattnet gled upp över stenarna, lämnade kvar vackra snäckor på land som hon plockade upp och beundrade. En mås skrek långt där borta, och hela hon fylldes med ro. ”Det är så här det ska vara”, tänkte hon. ”Ett liv i stillhet, men ändå med ett nytt äventyr som väntar vakom nästa våg.”
Leende vaknade hon tull en ny dag. Den sköna känslan i hennes kropp stannade kvar, och först kunde hon inte komma på vad som hade hänt. Visst ja – hon hade somnat, och drömt om havet vid kusten där hon bott som liten. Redan samma eftermiddag var hon där. Det var som i drömmen, fast ännu bättre. Tomheten var som bortblåst, och hon insåg vad hon saknat. Livet var inte meningen att kastas bort på med att ständigt jaga det senaste, jämföra, vara stressad och olycklig. Det var det här som var livet! Att kunna njuta av nuet, vardagen, det vackra överallt. Leva långsamt och ta en dag i taget, men ändå leva fullt ut och ta för sig av det som erbjöds längs vägen. Leka, busa, njuta av det underbara.
För hon var inte ensam. Det hade hon aldrig varit. Änglarna fanns med henne och det hade de alltid gjort. Hon hade bara blivit förblindad och förgiftad av det sinne som lär mänskligheten att det är farligt att lyssna inåt. Farligt att inse att allt man behöver är en stunds eftertanke då och då.
Äntligen kunde hon sluta leta. Allt hon sökte efter fanns redan inom henne. Hon visste vad riktig lycka innebar. Och tonerna fortsatte att strömma ut, hennes hjärtas sång… Äntligen förstod hon.
